Jag tänker att mitt 2022 ska handla om att våga gå vilse. Tack Tomas Tranströmer för den vackraste av dikter på temat:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.

De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.

På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.

På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

I skrivande stund har jag spenderat 2,5 veckor i min tidigare hemstad Barcelona. Detta är första gången jag är tillbaka sedan pandemin. Det har alltså gått nästan två år sedan jag var här sist.

Det jag trodde att jag skulle känna när jag kom tillbaka hit var något i stil med ”fint att vara tillbaka, men jag är klar med detta”, men så blev (är) det inte. Istället går jag runt med en känsla av att ”äntligen vara hemma”. Jag har också upptäckt att det finns en skillnad på hem och hem. Sverige känns som hemma eftersom att det är där jag har mitt ursprung, men Spanien – eller ja, Barcelona – känns som hemma för att det är här jag känner mig som (och är?) mig själv.

Här möter en ständigt människor från hela världen, i alla åldrar. Oavsett om du befinner dig på ett svettigt salsa-hak, en brasiliansk jazzklubb, eller på ett av stadens alla bibliotek går det enkelt att slå sig i slang med personerna vid bordet bredvid, restaurangägaren eller kanske någon i toakön.

Känslan av liv är påtaglig. En känsla du inte kan planera in eller på annat sätt kontrollera. En känsla som kommer ur det faktum att möter ditt liv, där och då. Följer flödet som utspelar sig och gör aktiva val i stunden.

Givetvis älskar jag också att Barcelona mer eller mindre är en vandrande konstutställning. Vart du än vänder dig finns det konst. Lägg också till det faktum att arkitekturen är absolut overklig och att staden omges av berg och hav. Förlåt, men vad mer kan en behöva?

Okej, jo, jag vet! En finca på Ibiza! Tänker er ett litet hus, som absolut har en stor vitkalkad öppen spis, beläget vid en skogssluttning. Baksidan av huset skyddas av ett berg och du har havsglimt från den lilla stenlagda terassen (vi får ändå utgå ifrån en realistisk budget här folks).

Lukten av solvarm bark fyller näsborrarna och gräset är så torrt att det nästan skaver under fötterna. En geckoödla skyndar förbi, på samma sätt som du skyndar på dina steg tills du når fram till terassens ljusa stenplattor. Även de har hunnit bli solvarma, den tidigare morgonen till trots. Du sätter dig ner med din nybryggda kopp kaffe – och så börjar dagen.

Igår styrde jag kosan mot Lissabon (insert asglad emoji) eftersom jag denna vecka representerar min arbetsgivare på WebSummit. Efter nästan två år av obefintligt resande kändes det både nervöst och ovant att styra kosan mot Landvetter #hälsodeklarationer, men tack och lov gick allt bra och jag landade i Lissabon 15:30 lokal tid.

En tradition jag har när jag reser är att börja min dag på ett väl utvalt frukostställe. Idag blev det blev Copenhagen Coffee Lab bara sju minuter från min lägenhet. Efter min enorma (!) frukost har jag varvat jobb med planlöst runt-strosande. Jag älskar att följa min känsla och upptäcka små gränder och trappor – fota detaljer. Dagens målbild är att se så mycket som möjligt av Alfama, Lissabons ”gamla stan”.

I skrivande stund sitter jag på Dear Breakfast, ett frukost-hela-dagen-ställe beläget i just Alfama. Om jag får säga det själv har jag lyckats få restaurangens bästa bord, avskärmat från resten av restaurangen med hjälp av två träportar beklädda med tunga beslag. En plats med den perfekta kombinationen av liv och rörelse och samtidigt skyddad. Framför mig gnisslar bildsköna spårvagnar förbi och precis bredvid ligger katedralen Sé de Lisboa där jag hann med en lunchkonsert. Heja spontanitet!

Resten av eftermiddagen kommer jag att spendera jobbandes från Dear Breakfast, därefter blir det taxi till kvällens invigning av WebSummit. Det är alltid lite (läs ganska) nervöst att gå på event ensam men jag tänker att det ordnar sig!

Falo com voce em breve

Idag ska vi prata mentorskap! Nedan har jag samlat fem frågor jag fått skickade till mig på temat.

1. Vad finns att vinna på att ha en mentor? Hur bäst kommunicera vad man önskar av mentorskapet? (Utan att känna sig k r ä v a n d e)

Precis som när ett företag planerar att rekrytera tror jag att upprättandet av en ”kravprofil” är en bra idé innan du påbörjar sökandet efter en mentor. Helt enkelt: vilka förmågor, färdigheter och erfarenheter söker du hos personen?

Skillnaden på att säga ”jag söker en mentor inom X” jämfört med att säga ”jag söker efter en mentor som kan ge mig input på X och X, eftersom jag vill undersöka hur det är att jobba i den branschen” är stor. Dels eftersom sökningen ”jag söker en mentor” är för generell för att någon ska förstå vad du söker, och dels eftersom du själv behöver veta vad du behöver. Helt enkelt: skriv ner inom vilket område du söker en mentor och motivera varför, samt om det är några speciella erfarenheter och egenskaper du söker hos denne.

Din upplevelse av att känna dig k r ä v a n d e är en känsla du själv ansvarar för att jobba med, tror jag. Varför känns det jobbigt för mig att vara tydlig med mina önskningar? Varför tar jag ansvar för min mentors (eventuella) känslor kopplade till mina behov? Lita på att rätt mentor både kan sätta gränser och säga nej om hen inte är intresserad.

2. Vad finns det att vinna på att vara en mentor?

Och skribentens kommentar: ”Just den här frågan har jag reflekterat mycket över då det snarare känns som att någon gör en en tjänst.”

Först och främst: varför skulle någon inte vilja göra dig en tjänst <3? Jag tror att ett bra mentorskap, precis som en bra relation, behöver vara ömsesidig (mer om det i svaret på fråga fyra). Med det menar jag att jag tror att det är viktigt att båda parter ingår mentorskapet med målsättningen att utvecklas och lära.

I den mån jag varit mentor har det handlat om att jag har hoppas bidra till att personen kan bli mer sig själv – genom att spegla och ge verktyg baserat på mina erfarenheter och lärdomar. Att visa på olika vägar och möjligheter framåt: att det inte finns ett svar eller en rätt väg.

3. Vad lyfta med sin mentor? Något som enligt dig är A och O?

Denna fråga tar mig återigen tillbaka till fråga nummer ett och vikten av att ha en kravprofil. Det kan innebära att ha ett syfte med mentorskapet. Vad du ska lyfta med din mentor besvaras i någon mån av frågan: vad vill du få ut av mentorskapet? Vad behöver du lära dig och få reda på?

Exempel: Vill du undersöka en potentiell karriärväg för dig själv? Vill du få perspektiv på hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch? Vill du lära dig om ett yrke du är nyfiken på, men inte vet något om?

4. Hurdan är en bra mentor? Hur väljer jag en mentor som är rätt för mig?

En bra mentor för mig är en person som ser mentorskapet som ett ömsesidigt lärande och utbyte. Lyhördhet, att ställa kloka frågor (förmågan att coacha sin mentee) samt aktivt lyssnande ser jag som tre nyckelegenskaper.

I det fall jag skulle söka efter en mentor skulle jag söka efter en person jag kan relatera till, alltså en senior kvinna. Därefter skulle jag ha det tydligt för mig om personen ska vara verksam som konstnär och/eller bolagsbyggare, då det är två områden jag är intresserad av. Därefter skulle jag konkretisera mina behov genom att ha ett tratt-perspektiv. Börja brett och generellt för att sedan gå ner på detaljnivå.

5. Hurdan är en bra mentee? Kommer förberedd? Antecknar? Driver samtalet? Bokar träffar?

Ja, ja, ja och ja! Haha! Med andra ord: en bra mentee kommer absolut förberedd och ansvarar för att boka in träffarna. I det fall jag är mentor ser jag gärna att min mentee ansvarar för agendan och tar med frågor till respektive möte. Tid är det mest värdefulla vi har, så se till att förvalta både din egen och mentorns tid. Ha med dig tydliga frågeställningar, var tydlig med tidsramen för mötet (en timma, exempelvis) och ansvara för att denna hålls.

En fin gest kan vara att bjuda mentorn på exempelvis en kaffe eller en lunch i samband med era möten. Inte för att det behövs, utan för att det är en fin gest: jag värdesätter din tid, och din kompetens.

Hoppas tankarna ovan kan vara till hjälp!

Behov och gränssättning är något jag både pratat mycket om (framför allt i podden make a living) och tänkt mycket på. Något det rent allmänt pratas mindre om är det motsatta, nämligen hur möta andra individer när dom uttrycker behov och sätter gränser? En person som uttrycker något som eventuellt krockar med din förhoppning, eller önskan.

Idag uttryckte jag ett behov. Jag ska träffa en vän om ett par tre timmar och känner mig väldigt trött. Jag har sovit för lite i kombination med en mycket social helg. Vi hade också pratat om att ses en helkväll varför jag skrev följande sms:

Jag: – ”Hej fina! Passar det fortfarande att ses idag? Jag är trött trött och vill typ ligga i en boll. Vad har du behov av idag? Vad vill du?”

Min vän: – ”Heej! Är också mycket trött. Slut i huvudet. Men behöver absolut bad! Så är mest sugen på promenad å bad. Låter det som något du behöver? ❤️”

I dialogen ovan får vi båda plats. Den blir till ett tryggt, tillåtande, litet ekosystem. Jag hade behov av att berätta att jag är trött och hon fick utrymme att uttrycka vad hon behöver och vill.

Varför jag delar detta är för att jag, och säkert många med, mig inte alltid har blivit bemötta med empati utan istället med en åsikt. ”Kom igen, var inte så tråkig!”, ”skärp dig det klart du ska med”, ”jaha okej, men då ställer vi in” – ja, ni fattar.

Jag vill helt enkelt påminna om vikten av att ha personer i ditt liv som möter dig när du uttrycker behov och vice versa, vikten av att själv empatiskt bemöta andra i deras gränssättande och behov.