”Inte ska väl jag” Kvinnoresan del 4


Så sitter jag här och framför mig väntar en helt ny del av livet. Den delen där jag kan stiga upp när jag vill, äta när jag vill, sysselsätta mig med vad jag vill ända tills min kropp inte längre vill. Det innebär att bakom mig har jag en massa år och jag säger som alla andra, så fort det gick.

Jag föddes i början av 50-talet och tänkte inte på att andra världskrigets slut då inte var så avlägset, den insikten nåddes jag av först decennier senare. Där fanns pappa och mamma, en syster som var några år äldre, och en bror som var något år yngre än jag. Min syster hade Mb Down (Downs syndrom) och var min allra bästa kompis. Fastän termen kompis nog inte fanns då. Farfar fanns också där, pappas bror och en tant, Sigrid, som inte var släkt.

Det var ett generationsboende i ett stort hus där övervåningen var oinredd, som övervåningen ofta var i hus på landsbygden. Min familj bodde i ett rum och kök, hallen fanns mitt på och i andra änden bodde farfar, min farbror och Sigrid. Också de delade på ett rum och kök. Det var ingen som tänkte att vi var trångbodda, det var så här alla vår by bodde. Salen fanns mitt på, innanför hallen, och användes till allehanda kalas, högtider och andra viktiga händelser såsom jul, påsk, jämna födelsedagar, slutmöte och begravningskaffe. Kokskaminen (man eldade med koks) stod för värmen.

Det var en stor by och alla hus var bebodda. De flesta av husen har jag aldrig varit inne i annat än i kanske kök och hall om jag var ute och sålde jultidningar. När jag tänker på alla som bodde i byn så var den vid den tiden mycket mer nyanserad och omväxlande än det någonsin kan vara i ett av dagens villaområden. Byn hade en diverseaffär som hade det mesta; kläder, spadar, kaffebönor som de malde åt en medan man väntade, cellstoff till bebisarna och ”Ljunglöfs numer ett”-snus. Söder ut fanns en smedja där smeden fixade det mesta i den vägen. Järnvägsstation fanns också. Det fanns också en vedsågare, en taxichaufför, bönder, flera fiskare, en nämndeman och en och annan dräng.

Mormor dog innan jag föddes och farmor strax efter. Min gudmor bodde i byn och ibland var jag där med mamma. En gång var jag där ensam och vi bakade bullar ute i boden. Jag minns att det blev massor och att jag fick med mig några hem. Min gudmor var lite märklig och kunde ställa konstiga frågor ibland. Hennes barn var mycket äldre än jag och jag minns hur de brukade låsa in varandra på dasset och hur de sa saker till varandra som vi aldrig sa hemma. ”Hon är blyg” sa de, och ja, det var jag.

Om jag funderar över vilka kvinnor i min omgivning som fungerade som förebilder måste jag tänka över hur man ska definiera ordet ”förebild”. I synonymordboken finns 17 olika alternativ såsom mönster, modell, rättesnöre, vägledning, föredöme och efterföljansvärt exempel. Hmm… Mormor och farmor gick inte eftersom jag inte hade några minnen av dem. Mamma hade tidigt skolat in mig i rollen att ta hand om henne, och om mina syskon. Hon grät jämt och skrev dikter. Lagade mat ibland, om hon inte grät eller skrev. Möjligtvis blev hon en negativ förebild, en person jag kände att jag inte ville bli lik, eller ta efter.

Tanten, Sigrid, var även hon en negativ förebild. Farfar och farmor hade tagit hand om henne som auktionsbarn och hon var kvar på gården till hon dog. Jag har inget tydligt minne av hennes ansiktsdrag men när jag var sex år gammal var jag längre än hon så att hon var liten, det minns jag. Jag har sett ett foto på henne och jag tror att hon hade engelska sjukan när hon var liten. Hon lagade mat och ordnade i hushållet efter det att farmor hade dött, men bara till farfar och farbror. Mamma flätade hennes hår och satte upp det i en knut mitt uppe på huvudet. Hon älskade min syster och dyrkade min bror men var jämt arg och skällde på mig. Jag var rädd för henne.

Farfar kunde jag egentligen bara gå ut till om hon inte var där, så näe, som henne ville jag inte heller bli. Det fanns tre damer i byn som jag tyckte om väldigt mycket: Jullan, Carina och Beda. Hos Jullan kunde jag vara hela dagen och hon tog hand om mig. Hon var glad och snäll och mån om att jag hade det bra. Mamma visste inte alltid vart jag var men sådant brukade inte spela någon större roll eftersom alla såg till varandras barn lite lagom mycket.

Jullan hade alltid en massa människor som kom och gick i hennes hus. Hon lagade mat, stickade och alla tyckte om henne. Hon var hemmafru och det var ju inget yrke, men hon var fin. Jag minns att jag funderade över hur man kunde vara glad och om man kunde bestämma sig för att vara sån eller om man bara blev olika. Carina var jag hos ibland, fast hon hade mycket att göra och hon flyttade kort efter att hon gift sig. Hon var också en glad person, som brydde sig.

Beda bodde närmast. Hon hade inga egna barn men en jättesnäll man. Beda kunde man gå till när som helst. Hon plockade i en mat när det var dags att äta, hon kunde ta av en kläderna, tvätta dem och lägga en på soffan för att sova middag, fast man inte ville. Jag minns att hon var glad jämt och alltid välkomnande. På senare år fick jag veta av släktingar till henne att hon kunde vara barsk men den sidan av henne såg jag aldrig. De berättade också att hon haltade ganska kraftigt men det är helt bortsållat ur mitt minne. Förmodligen spelade det ingen roll, barn har en förmåga att ta in saker som dem är – tre damer som såg, hörde och brydde sig.

En dag kom min mammas yngsta bror hem med sin fästmö. Hon var som en sunnanvind. Det var fart och fläkt, hon var pratsam, glad, självsäker och kaxig men utan att vara otrevlig. Hon var söt som en karamell, åkte på barnbiljett på färjan fastän hon var vuxen och hade ett arbete bara för att hon ville. Ett sant underverk! Hon arbetade som servitris med diadem i håret, klädd i fin kjol och blus. Gubbarna som knorrade skämtade hon med, gav dem en köttbulle och sa att resten skulle komma på momangen.

Sån kunde inte jag bli, det insåg jag tidigt.

Där någonstans började jag inse att man måste bli någonting och att man kanske måste utbilda sig. Bara det att man skulle bli något var i det närmaste ångestfyllt, för förväntningarna fanns där. Under några år före tonåren och under de tidiga tonåren minns jag att jag saknade en ”normal” storasyster jättemycket. Jag hade ingen glädje av fråga mamma eftersom man aldrig fick några konstruktiva råd utan istället en redogörelse för hennes egna bekymmer. Trots det så var det nu som hon började ta sig ur sin melankoli och depression. Hon var den första ”bondkärringen” i den här lilla delen av Sverige som gav sig ut för att arbeta i förvärvslivet. Skandal, skvaller, chock och mer skandal!

För min del spelade det ingen större roll om hon var på arbete eller satt i ett rum, skrev dikter och grät. Jag själv var ju dessutom i skolan och borta hela dagarna. För pappa var det nog inte stor sak heller. Med den tidens jordbrukspolitik var det i det närmaste omöjligt att försörja sig så att hon fick egna pengar var mer än välkommet. Han älskade att laga mat och var dessutom väldigt duktig på det så ingen behövde svälta bara för att mamma inte var hemma och såg till att det fanns mat på bordet.

Det dröjde några år men sedan följde fler i byn hennes exempel och började förvärvsarbeta. Så för detta beundrar jag henne: att hon vågade trots allt det medförde i form av skvaller och folk som tittade snett. Jag tycker dock att det är synd att hon gjorde det i ilska och protest, för vem var hon arg på och vad eller vem protesterade hon emot?

Hade jag varit pojke hade jag nog velat ta vid efter min pappa och drivit gården vidare. Min bror ville annat. Jag älskade min pappa så mycket och om det är någon som varit och är en förebild i mitt liv så är det nog han. Ibland fick jag följa med honom på det han gjorde. Som när han lade sädessäckar på cykelkärran för att cykla till kvarnen för att mala. Då kunde jag få sitta bakpå pakethållaren och krama om honom för att inte trilla av. På helgerna kunde jag få följa med ut på fälten och sitta på självbindaren bakom traktorn medan han körde. Tänk en hel dag där, med fikakorg i dikesrenen, både på förmiddagen och eftermiddagen, solen som lyste och lärkorna som drillade.

Pappa var bekymrad för ekonomin och hade alltid ont i magen. Han hade mycket humor och såg alltid det positiva i andra människor. Han är fortfarande heliumet i min ryggsäck fastän det är 30 år sedan han dog. Har jag bekymmer någon gång kan jag fortfarande fråga mig vad han skulle ha sagt eller gjort åt det. Som yrke tror jag att han tyckte att jag skulle bli artist, fast jag fick bli vad jag ville. Bli någonting ville jag ju, ha ett yrke, mest för att man var tvungen. På den tiden var det nog bra att vara klar över vad man inte kunde bli, och det var mycket. Bonde till exempel. Jag kände inte till en enda kvinna som var bonde.

Det fanns en massa andra yrken, som polis, svetsare, buss- eller tågförare, dräng, rektor, urmakare, skomakare, kamrer, sjökapten, målare, snickare, som inte heller gick, för det var bara män som hade dessa yrken. Fast jag hade en tjej i klassen på högstadiet som pratade med religionsläraren privat och ville bli präst. Och präst, det blev hon. Släkt med mig är hon också, och det var hon som blev min vigselpräst.

Så vad gör en ung dam från min krets och med min jäklar anamma, eller brist på den? Jag gick till den tidens SYO som jag bokat tid med: ”Gå den linjen” sa han i dörren till sin expedition. Med en packe böcker under armen var han redan på väg någon annan stans, och så var det mötet avslutat. En god vän i årskursen över var till mycket bättre hjälp, och för min del blev det blev det slutligen ett treårigt gymnasium på språklinje. Det var roligt och jag fann stora delar av mig själv, som jag inte visste fanns.

Så kom den dagen då jag slutade gymnasiet och skulle bestämma mig på riktigt för vad jag skulle göra sen. Jag hade stora förväntningar på mig, fria händer och ingen stöttning från något håll. Lärare, socionom och sjuksköterska funderade jag på. Man måste bli något. Från lärarlinjen skickades en bunt med matteuppgifter hem med sammanfattade ord; Om du inte klarar det här så … Det gjorde jag inte.

Socionom var nog det jag helst ville bli och Göteborg lockade. Jag kom in. Barikaderna från 68-revolutionen var dock inte rivna ännu och det var bäst om man var KFML(r)-are*, annars riskerade man att bli utmobbad. Det blev sjuksköterska. Det blev bra. Man fick vänja sig vid vita dukar när man åt lunch, vid obduktion, bajs och vid ”satmaror” på de ställen där man anlände som praktikant. De flesta var dock hjälpsamma, vänliga och omhändertagande. Och arbetet blev bra. Det blev 42 år i jobbet, för nu väntar pensionen och jag längtar. Det finns massor som jag vill göra och en del hoppas jag att jag ska hinna med.

Jag tänker på min mormor ibland. Hon var den enda i klassen där lärarna bad föräldrarna om att låta henne studera vidare. Hade hon blivit lärare tro? Utan pengar gick det inte att finansiera någon utbildning, så vi kommer aldrig att få veta vart det hade kunnat ta henne i livet.

Mamma bröt ny mark i sin generation, i vår lilla del av världen, och orsakade rabalder. Hon brydde sig såtillvida att hon föraktade de skandaldrabbade grannarna. Både mamma och mormor kände av det lilla samhällets omsorger men också Jantelagen. Jag flyttade så att mina barn växte upp någon annanstans.

Barn av idag kan skaffa sig ett yrke, men kan ändå inte vara säkra på att få ett jobb, trots lång och bra utbildning. Tänk om ett ”Lycka till” kunde lösa allt, tänker jag som är så gammal att jag har pratat med människor födda på 1800-talet. Men ändå, lycka till hör ni, jag hoppas och önskar att det ska gå bra för er i livet!

/E

* Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna)

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.