Viet, utan kolon 1


Vad innebär den här livsresan egentligen? Att lyckas! Är inte det hur viktigt som helst? Att lyckas! SÅ. HIMLA. VIKTIGT. Vem är jag utan min prestation, right?

Varför tar vi oss själva på så stort allvar? Varför tar jag mig själv på så stort allvar? Min egen resa? Borde det inte handla om vår gemensamma resa? I skrivande stund sneglar jag bakom axeln och frågar mitt självförverkligande vad som egentligen hände med vi-förverkligandet?

När ska vi-förverkligandet prioriteras? När ska vi:et bli viktigare än jaget? När ska vi:et bli viktigare än de separata delarna? Vi:et är inte ens ett ord! Jaget är ett ord. Vi:et finns inte, istället uppstår en ilsken rödmarkering när jag underlåter att använda kolon mellan vi och et.

Ett et kan inte finnas utan ett tillägg. Såret, jaget, skrattet. Men vi:et finns inte. Kan vi inte samskapa (ett annat ord som inte finns, btw) det? Låt oss samskapa vi:et för jag är trött på att vara jaget. Jag tror att Maslow missade det viktigaste trappsteget av dem alla. Viförverkligandet.

En nära vän skrev till mig i morse:

”Tack så himla himla himla mycket för igår! Jag tror att det jag uppskattar mest av allt med vår relation är hur vi kan gå från gråt och breakdown på ett café, till existentiell oro och att våga vara i det utan filter, till att skratta ihjäl oss åt larviga ordvitsar och internskämt under loppet av ett gäng timmar.”

Jag är inte hel när jag är jag, jag blir hel först när jag kan bidra till ett vi. Med et, utan kolon.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En tanke om “Viet, utan kolon