Turdjur och mellanrum


Sittandes i min obekväma, men väldigt funktionella tvåsitssoffa, i vår fuktiga 14 grader ”varma” lägenhet slår den mig. Känslan av tacksamhet. Mellan möten, mellan åtaganden, mellan rummen: I mellanrummet – där befinner jag mig nu. Fönstren är prydda av kondens. Så pass mycket att den rinner ner som krokodiltårar. Ner på väggen där den bosätter sig och skapar små svarta fläckar.

På det fyrkantiga blankvita IKEA-bordet har jag ställt en silverbricka. En bricka med sirliga detaljer prydd med kaktusar, ett indiskt turdjur (det ser lite ut som en blandning mellan en häst och en åsna gjutet i någon form av stål), två kristaller, en liten speldosa och ett grönt ljus som snart har brunnit ner. Jag ska köpa ett nytt. Ett stort vitt.

Ett sådant där ljus som alltid brinner (dock inte mitt i sommaren då det kommer att vara varmt nog, men ni förstår poängen). Ett ljus som säger välkommen hem, här kan du landa. Både till gäster, till mig och till oss. Så fint det är när tacksamheten knackar på dörren och sedan väljer att kliva in. Framför allt för en högkänslig individ som mig.

Minsta lilla skiftning i energi och humör undgår mig aldrig. På gott och ont. Oavsett om den sker i mig eller i någon annan runt omkring mig känner jag alltid av den. Jag tänker att tacksamheten är sur. Besviken på att jag inte har varit mer kontaktsökande. Att jag borde skärpa mig, förstå bättre.

Men den tittar bara tillbaka, oförstående, och undrar varför jag ska hålla på. Skuld och skam, till vilken nytta? Jag är ju här nu, kan du inte bara njuta av mig? Och jo, vet du vad herr tacksamhet, visst kan jag det. Trevlig torsdag önskar jag dig och tack för att du kom <3.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.