Igenkänning på livsresan 3


I dag tänkte jag dela med mig lite extra. I dag är nämligen en tung dag, och jag är inte säker på varför. Eller i alla fall inte på exakt varför. Det är alltid ett flertal händelser, eller situationer, som får mig att må såhär. Lite i taget, tills det blir för mycket. Att vara så inkännande/känslig som jag är är absolut bra. Men också min största utmaning. Jag kan, mer ofta än sällan, överväldigas av känslor, och i det fall de är tunga/negativa blir jag lätt lamslagen. Jag vet att man inte är sina känslor. Jag vet att man ska observera. Men ibland hinner jag inte med. Jag sjunker ner och in. Blir ledsen. Tung.

Jag antar att det är okej. Men jag önskar att jag inte blev sådan. Framför allt inte mot den, eller de personer som står mig närmast. Känslor och sidor som inte dyker upp, annat än i sällskap med de absolut närmsta. En sorg, och ibland ilska, som kan bubbla upp ifrån ingenstans. Hur kan de ligga där, så nära?

Vilka verktyg fungerar för dig de dagar, veckor, eller månader, som livet känns tungt ”utan” egentlig anledning?

I morgon ska jag prata om karriär på ett event med SWEA professionals. Vad är det egentligen, karriär? För mig handlar ”att göra karriär” om livsresan. Vilken typ av liv, och livssituation, jag vill skapa mig. Därför tycker jag att livskarriär är ett bättre begrepp. För det handlar till syvende och sist om livet, och inte om nästa löneförhöjning eller vad som ser bra ut på CV:t. Karriären är inte en del av ett pussel, den är en del av en pusselbit som också innehåller familj och privatliv, resor, intressen, drömmar och mål. Det är en och samma bit vi ska förhålla oss till, damma av och förvalta.

I går kollade jag på en repris av Så mycket bättre. Det slår mig alltid att alla, genomgående, har haft en utmanande resa. En utmanande karriär. Och det är tack vare, eller på grund av den, som musiken får liv och kan tala till andra. Andra personer som också gör sin livresa, som snöar in sig i känslan av ensamhet och som genom musikten får möjlighet att tina upp på nytt.

Kanske är igenkänning den bästa hjälpen för att kunna förhålla sig till den egna livsresan?

Kärlek,

A

 


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “Igenkänning på livsresan

  • Maya

    <3

    Dessa verktyg funkar för mig:
    1) Typ lyssna in känslan och acceptera att den är där, om du förstår va jag menar? Jag måste sluta kämpa emot, annars blir ännu ledsnare/argare av att jag känner så "utan anledning" och bara "ok, nu känner jag så här, okej då får det väl vara så då" och om jag lever ihop med nån kanske säga det högt också. "Du, nu känner jag så här, jag vet inte varför men jag kommer att vara lite känsligare ett tag/låta lite snäsigare (eller va d nu kan va), förlåt"
    2) Ta mig tid för mig. Vad det nu kan vara. Gå och träna, köpa en påse godis och lägga mig i soffan och kolla på serier, tända ljus och ta ett bad. Ställa in alla måsten (i nuläget kan d va att t ex låta huset vara ett kaos en kväll och unna mig att inte göra nånting efter att Fred har gått o lagt sig, "d e ok, skit i hur huset ser ut och titta på Greys anatomy och ät godis")

    Efter det brukar det kännas bättre, då har jag på nåt sätt låtit känslan få sin plats och sin stund i mig
    Kram!

  • Maria

    Först tänkte jag ge något ”tips”, men du fick så himla bra av den tidigare kommentaren som redan fanns…så jag väljer att vara tyst. Håller helt med de två tipsen.