Gästblogg: Acceptance and Commitment Training


Mitt barn är ett och ett halvt år. I en 1,5-årings liv handlar allt om att upptäcka och uppleva. Ändå märker jag att när andra vuxna kommunicerar med mitt barn ligger fokus på prestation. När vi träffar andra föräldrar i lekparken frågar de “Var går ni på förskola?”. Det är ett småbarns motsvarighet till “Vad jobbar du med?”.  Och allt för många vill recensera upplevelser med “vad fint” eller “vad duktigt”. Tänk om vi istället kunde fråga barnen vad de är intresserade av och tycker är roligt att leka med? Tänk om första frågan när vi vuxna träffar en ny bekantskap skulle vara “Vad är din passion i livet?”. Fast självklart är det inte så konstigt att så många av oss har fokus på prestation, vi lever ju i en tid där det värderas högt.

Själv var jag ett typiskt ”duktigt barn”. Både som liten och som äldre var det viktigt för mig att göra bra ifrån mig. Då fick jag ju belöningen – att höra hur duktig jag var. Problemet är dock att duktig är något du aldrig blir klar med att vara, det är ett ständigt pågående projekt som kräver daglig leverans. För mig ledde det till någon form av kris då jag i mitten av 20-års åldern insåg att jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville. Jag gjorde helt enkelt det mesta för att prestera. Som tur var upptäckte jag i samma veva metoden ACT –  Acceptance and Commitment Training. Där handlar det om att hitta vad som är viktigt för dig innerst inne, hur du vill leva ditt liv just nu. När du formulerat dina livsvärden används sen mål som ett sätt att komma närmare livet du vill leva.

Det här blev en helomvändning för mig. Att lära mig om ACT och börja tillämpa det i mitt liv gjorde att jag fattade en hel del beslut som jag inte gjort annars. Jag började lägga märke till tankar och känslor och fick verktyg för att låta dem finnas där utan att försöka ändra dem eller bli av med dem. Det ledde till att jag gjorde saker som jag inte vågat innan. Till exempel började jag sätta gränser och säga nej till saker som tog energi. Det fanns inte lika mycket utrymme i mitt liv för saker jag “borde” göra. För när jag lyssnat ett tag så kom den där inre rösten, den som ville göra sig hörd och berätta vad jag vill och vad som faktiskt betyder något för mig, oavsett vad andra tycker.

Jag brinner för att inspirera dig att hitta din riktning och leva i balans. Jag vill bidra till ett samhälle där det är en social norm att leva livet du vill. Där du bestämmer vad som är viktigt och ägnar dig åt det du värdesätter. Ett samhälle där frågan om vad du jobbar med inte kommer först, utan vad du brinner för. Och där mitt barn slipper vara duktigt.

Med värme,

Sofia Skönblad

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.