Kreativitet & ogjorda framsteg


Att inte kunna gå bakåt. Det som är gjort kan aldrig bli ogjort – det ingår liksom i konceptet. Ibland är jag rädd för att befinna mig där jag under flertalet mörka perioder har känt att jag har befunnit mig. På en plats av kvicksand där sanden är mer långsam än kvick. Jag sitter fast samtidigt som jag ser solen, ljuset och träden. Jag kan inte göra så mycket. Ibland lyckas jag ta mig loss, gå iväg en bit. Kanske till och med bli lite solbränd. Sedan hamnar jag återigen i samma kvicksand. Nu är jag tillbaka, tänker jag då. Jag har fortfarande inte kommit någonstans.

Det är bara det att det som är gjort aldrig kan bli ogjort. Inget kan bli som förr eftersom du redan har rört dig. Allt det du har gjort, sett och åstadkommit har per definition rört dig framåt. Du har ju rört dig. Så länge du fortsätter resan mellan kvicksandspölarna är det aldrig samma kvicksand. Så länge rörelsen fortsätter skapar du ett liv vid sidan av kvicksanden. Det livet, den kreativiteten, fortsätter ständigt att omskapa och förnya sig själv. Även om det inte känns så.

I en av de böcker jag läser menar författaren att maktmissbruk och destruktivitet kommer ur ickekreativitet. Kreativiteten som fenomen återskapar och förnyar hela tiden sig själv. Lösningen är därför inte att förneka det mörka och endast söka och acceptera det ljusa. Lösningen blir att acceptera att vi består av lika delar mörker och ljus. Ju mer motstånd vi gör mot mörkret, desto mer destruktivitet får utrymme. Att istället acceptera destruktiviteten och samtidigt jobba vidare på sin kreativitet är vägen fram.

Tänk om det bästa förhållningssättet till destruktivitet är kreativitet. Tänk om grunden till kreativitet ofta uppstår ur den destruktiva sörja vi så gärna vill täcka över. Räcker det inte med att rulla över en färdigsådd gräsmatta? Jag hade inte vågat flyttat från Göteborg till Barcelona om det inte hade gjort ont nog. Den färdigköpta gräsmattan täckte inte mina behov. Genom detta ”kreativa drag” insåg jag på köpet att mina rädslor inte var sanna. De kändes sanna.

Ljuset kan per definition inte finnas om det inte finns ett mörker. Ljuset har mörkret att tacka för sin existens.

För att konkretisera, hur gör man då? Hur gör man för att röra sig framåt utan att trycka ner sin destruktivitet eller sitt mörker men utan att bli uppäten av detsamma. Jag går till ett fik. Tidigt på morgonen. Ut med dig Anna, tänker jag. Köpt din frukost och sätt dig ner och skriv. Oavsett om jag sitter i två eller sju timmar frigör jag mig genom denna enkla lilla ritual. Ju tröttare och ju mindre jag känner för det, desto viktigare. Jag vattnar min kreativitet, mitt skrivande, vilket alltid spiller över i andra kreativitetsfrämjande handlingar. Alltid. Rörelsen kan inte sluta.

Istället för ljus önskar jag er balans denna onsdagsförmiddag och bjuder på tre bilder från min och Cim Eks fotosession ute på Hisingen. Bilder tagna i ett kallt mars-regnigt Göteborg.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.