Våga vara ny


Hur stå fast vid ett beslut jag tror är rätt, när jag inte vet om jag har fel? 

Nu har ni hört det här hundra gånger men eftersom det är min blogg så skriver jag det igen: jag försöker leva mitt liv med hjälp av hjärtat. Om det sedan kallas intuition, magkänsla, sjätte sinne, klokskap eller dumhet spelar mig ingen större roll. Skillnaden för mig är att det tycks fungera bättre än att agera utifrån mitt huvud (vilket jag provade de 28 första åren med varierande framgång). Om jag lyssnar på mitt huvud klarar jag inte av så mycket. Om jag lyssnar på mitt huvud är jag bara jag, och ska inte ta plats. Om jag lyssnar på mitt huvud tappar jag det, och vågar inte.

Att lyssna på hjärtat är inte samma sak som att stänga av mitt intellekt, att inte ta konsekvenser eller att vara oansvarig. Jag måste helt enkelt göra så för att våga. Jag förde ett samtal nu i jul. I samtalet pratade jag om att kanske höra av mig till tidningar för att börja jobba på frilansbasis som krönikör eller spalt-människa. Personen svarade då, utifrån huvudet (min gissning) och i största välmening, ”ja, då får du börja med att kontakta små tidningar” och då tänkte jag ”varför i hela friden då?”.

Min poäng är, det spelar ingen roll om jag förstår hur svårt något är. Då blir jag bara passiv. ”Vetskapen” om hur svårt eller oöverkomligt något är kommer i mitt fall ENBART att utgöra ett hinder. Om jag vill ta mig framåt kan jag inte tänka så för då kommer jag inte att göra det. Jag är fullt medveten om alla måsten men jag kan inte ägna dem tid och oro för det kommer bara att förlama mig. När de väl kommer, ett i taget, så kommer jag att kunna plöja igenom dem. Men först där. Först då. Och därför måste jag lyssna på hjärtat, istället. Hjärtat som tar allt mer plats, ju mer jag låter det.

Hur vet jag när jag ska lyssna på mig själv?

Ibland är det enklare att först ta reda på hur det känns när man inte lyssnar på sig själv. Jag vet i alla fall hur jag känner mig: bortkommen, låg på energi, illa till mods, ostimulerad, osäker, orolig eller ogrundad. Jag landar inte i sammanhang eller beslut när jag inte lyssnar på mig själv. När jag däremot tycks hamna i min essens, den bästa versionen av Anna, blir jag ofta stark och får en starkare utstrålning. Allt praktiskt börjar gå superenkelt och jag får en helt annan typ av flow.

Parallellt med denna ökade styrka kommer också mer tvivel och rädslor. Varför då? Jag tror att det handlar om att jag nu gör något nytt och annorlunda. Eftersom jag tar ansvar för denna nya väg kan jag inte skylla på någon annan. Blir det ”fel” (vad nu det är?) är det för att jag har valt fel. För att summera: när jag väljer det som känns rätt pendlar jag mellan rädslor och en känsla av styrka istället för att pendla mellan energilöshet och ”trygghet”.

Hur lyssnar jag på mig själv?

För mig handlar själva hur:et om att (försöka) sluta sätta mig i situationer där det förstnämnda händer. I vilket eller vilka sammanhang trivs jag inte? Med vilken typ av personer? I vilken typ av samtal? I vilken typ av organisationer? Och sedan får jag aktivt välja att antigen lämna den typen av kontexter eller försöka ändra min inställning eller mitt beteende i desamma.

Under min uppväxt befann jag mig ofta i situationer där jag kände mig bortkommen. I skolan till exempel. De första 12 åren i skolan väljer vi ju inte. Vi placeras. Och därefter ska vi, om vi vill studera vidare, själva välja. Men efter 12 år av ickeval, efter 12 år av att förhålla sig till miljöer och tillvägagångssätt som vi inte väljer är det lätt att vi fortsätter att välja samma ickeval. Det är ju det enda vi vet. Jag väljer samma eftersom jag inte känner till något annat. Om jag är van att alltid känna mig lite off, hur ska jag veta att det inte är mig det är fel på? Hur ska jag veta att det inte alltid är så? Jag kanske bara är konstig?

På något välsignat sätt har jag under de senaste fyra fem åren mött så många människor, och kontexter, där jag plötsligt känner mig mer hemma. Hur kommer det sig? Jag började bara välja lite annorlunda, hela tiden. Och ju mer du hela tiden väljer lite annorlunda, och märker att det känns bättre fast läskigare, desto enklare blir det att fortsätta med det. Eller nej, enklare blir det inte, du kan helt enkelt inte välja något annat. Du kan inte backa bandet – har du börjat utvecklas måste du fortsätta.

Hur vet jag om jag har valt rätt?

Skillnaden för mig är att när jag väl vågat välja ”något annat” blir jag, som nu, (när jag har hoppat av allt och låter något nytt ta form) mer centrerad, mer närvarande och mer lekfull. När jag var på väg åt fel håll slutade jag tillslut att skratta. Jag tappade glädjen, totalt. Mitt skratt är nog min absolut mest grundläggande default setting, och det försvann.

När du nu funderar på vad du ska välja, eller om du valt rätt, se det bara som en ny väg. En outforskad väg. Du vet inte vart den leder dig eftersom du aldrig har gjort det här tidigare men du vet att du vill fortsätta gå – för att det känns rätt. Någon gång kommer du att komma fram någonstans och på vägen har du hittat de verktyg du behöver för att kunna hantera denna stans.

Är du säker på det?

Nej, men det känns så. Och om jag har fel har jag i alla fall provat och kommer att rapportera tillbaka till er asap. Men vet ni vad? Det är jäkligt skönt. Skulle allt det här skita sig kan jag stryka den här drömmen från min lista istället för att skjuta upp och skjuta upp och skjuta upp den och sedan undra vad som skulle hänt om jag hade vågat. Lyssna på det du tror – innerst inne. Lyssna på det du tror när du står inför valet att välja exjobb, inför huruvida du ska stanna kvar på din arbetsplats eller inte, om du ska lämna ett förhållande som är dåligt för dig (och din omgivning), eller fråga chans. Lyssna på det du redan vet. Det som vi har skolats bort ifrån. Alla företag, innovationer och framgångar fanns ju inte förrän de fanns. Allt det var ju nytt och ogjort, innan. Våga vara ny du med.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.